På bättringsvägen . .
Nu känns det verkligen som att jag är på väg åt helt rätt håll.
Som att jag valt en helt annan väg, med mycket ljus och värme. :)
Nu när jag lägger mig på kvällarna känner jag mig rätt så nöjd med vad jag gjort under dagen och att det för mesta har gått så pass bra. Visst lite motgångar är det ju till och från, men så är det väl för alla antar jag. Faktiskt glad att jag började med Sertralinen igen, tror den hjälpt mig bra mycket på min väg till ett bättre mående. Och personerna i min omgivning har verkligen givit mig en spark i rumpan och peppat mig till fullo.
Det är jag enormt tacksam för! <3
Och snart börjar min hårdträning, det ska bli spännande måste jag säga :)
Dock lite enformigt , men vad fan.. vill man vara fin får man lida pin, sägs det ;)
Och inte gör det mig något, alltid värt att prova.
Dessutom känner jag mig väldigt lyckligt lottad måste jag säga.
Träffat en sån fin kille , det trodde jag aldrig.
Igår morse sa han de finaste orden man kan höra från sin partner,
och det värmde mer än det någonsin gjort från någon annan.
Nu är jag iallafall på väg mot bättre tider, nya tag..
.. nytt liv skulle jag vilja säga :)
Jag älskar dig Tobias Hedlund, mer än ord kan förklara.
Om du bara kunde ana hur lyckligt lottad jag är som fann dig.
Utan dig är jag ingenting, du är luften jag andas.
Med dig vill jag leva, i all evighet! <3
inte igen
Känns som jag är tillbaka till ruta ett igen..
Mått bra i några dagar men igår började jag känna mig konstig i kroppen igen.
Och idag ännu värre, allt bara snodde till och sedan vakna jag på golvet.
Jag verkligen AVSKYR det här.
Hela jag skakar och tårarna öser ner.
Jag orkar inte, jag vill inte må såhär.
Vad är det som är fel ?! </3
En dag full av ångest
La mig ovanligt tidigt igår. Vid tolv tiden ungefär, det är inte likt mig.
Och det resulterade i att jag vaknade tidigt >.< Det tycker jag inte om.
Skulle vilja sova till tolv, ett på dagen. Då blir inte dagen så himla lång.
Vaknade i natt också med värsta ångesten, det är ju så värdelöst.
Värsta som finns att vakna panikslagen och knappt veta vart man befinner sig lr vad som händer..
Och idag blåser det mycket och snöar som satan, och när det blåser..
vad händer då?! Jo, jag får riktig jävla ångest.
Så den här dagen kommer bli en jävla pina som jag måste kämpa mig igenom.
Fy fan!
Jag vill inte, idag skulle jag haft sömntabletter så hade jag kunna sovit hela dagen istället.
Men nu har jag ju inte det så får försöka sysselsätta mig med någonting som får mig att tänka på annat.
Dra ner alla persienner och lyssna på hög musik så märker jag inte av det :)
Om inte mina tankar sätter griller i huvudet på mig..
När natten smyger sig på,
kommer ångesten alltid och hälsar på.
No energy
Sol, värme, bad, alla blir så himla mycket gladare tycker jag.
Man ser fler folk med glada miner på sommaren än på vintern.
Eller är det bara jag som tycker så?!
Skulle verkligen behöva sommar nu känner jag.
Skulle vilja åka till rättvik med kärleken och bara få vara, njuta av sommaren.
Njuta av livet.
Det känns som det skulle kunna fylla mig med lite energi faktiskt,
men lite svårt att få fram sommaren nu.. är ju en bit tills dess.
Men får försöka komma på något annat som ger mig energi,
men så länge jag är kvar här så lär det inte bli.
Vill åka bort någonstans och bara få vara, njuta, leva..
.. längesen jag kände mig levande.
Numera är jag bara levande död.
Feber hit, skallebank dit, yrsel, ångest, panikattacker och tårar...
.. vill känna frihet, vill kunna leva som jag gjorde förr.
Då inge hinder fanns.
Men på den stig jag går på nu, den skall leda mig till ett bättre mående.
Där jag verkligen kan känna mig levande. <3
Trött, slut, utmattad
Jag känner mig helt bortkommen.
Jag är så trött så jag kan inte hålla ögonen öppna.
inte somnat ännu.
Men vart tog alla leenden, skratten och glädjen vägen?
Mitt i allt kaoset så försvann allt, det är som bortblåst.
Finns ingenting.
Idag är det 11 månader sen jag och T blev Vi,
och jag har inte ens energin att glädjas åt det.
Visst, jag är glad absolut.. men jag kan inte en plocka fram det.
Det ligger så djupt och jag känner att det gror där inne, men det når inte ut.
Min kärlek når inte fram.
Jag känner mig så himla kall, och det vill jag inte.
Nu vill jag att solen skall lysa, att jag ska vakna positiv och må bra.
att jag skall möta en ny spännande dag.
Vakna med ett leende på läpparna och känna lyckan av att jag lever,
Men när ska jag få känna den känslan igen?!
Vi lever i en värld, full av ovisshet!
ca 4,5 mil söderut
Ska bli lite skönt att komma ut dit faktiskt, sen ännu bättre att pälsk följer med.
För så var inte tanken från början.
Men han gjorde ett klokt val till slut :)
Imorgon blir det att följa med L till lagårn, ska bli helmysigt.
Längtar riktigt mycket faktiskt, dock vet jag inte hur jag ska orka kliva upp halv fem >.<
men det ska väl gå, I hope.
Idag har det varit tungt. En sån där ingenting humör dag.
Var hos kuratorn också, riktigt jobbigt men så jäävla skönt efteråt.
Nu är det bara börja med antideppen igen och hoppas på bättre tider.
Det ska bli bra, det vet jag!
All I need is Faith, hope and love <3
Se framåt (?!). . .
om man försöker planera något HÖGST en vecka framåt så kanske det går bra.
Någonting som man verkligen skulle längta till att få göra.
Idag låg jag & kärleken kvar i sängen en bra stund, jag gick upp o duschade men la mig igen.
Sen kikade vi på film också tog vi en dusch tillsammans. *mys*
Sedan har jag dansat runt med snabeldraken och småplockat lite,
känns skönt faktiskt att man gjort någonting vettigt.
Inte blev det nå matlagning idag heller, det blev thai mat. Men inte gråter jag för det ;)
Imorgon skall T jobba, får se hur det går att vara ensam då.
Jag hoppas ju förstås på att det ska gå bra, det måste gå bra.
Jag ska iallafall försöka.
På kvällen åker jag förmodligen ut till Häsen.
Jobba med L på tisdag och ev. rida på onsdag beroende på vädret.
Hoppas verkligen det blir ganska milt så vi kan ta en sväng i skogen - så grymt länge sen.
Då får man även rensa tankarna från lite skit och tänka på annat.
Bara jag & Fayan.
Sedan skall jag börja träna också, förhoppningsvis i början av februari ska jag börja.
Dock inte bestämt vilket ställe jag ska gå på ännu.
Men det lär väl visa sig.
Ska försöka gå ner några kilon innan sommarn iaf.
Allt som allt vill jag nog gå ner 30 kg till. Men ska sikta in mig på 10 först o främst.
Blir lätt att man lessnar annars.
Promenader, nyttigare mat & träning - Kan leda till bättre mående!! *håller tummarna*
Min verklighet skall bli som den en gång var,
utan ångest, panik & smärta . . .
Det borde inte få vara såhär
Det ligger nu och vilar i min hand.
Ett enda beslut och sen är det slut på allt lidande.
Jag gör allt för att få komma till en plats där jag inte behöver lida.
För just nu är jag inte ens en människa, jag existerar inte ens.
Jag finns inte.
För det här är inte jag!
piller, piller och mera piller
Du gör som läkaren säger och tar dina tabletter, varje dag.
Du går på återbesök - ingen förändring.
Läkaren säger " Här, du får sådana också. Vid behov"
Sure, du går hem och gör återigen som läkaren säger.
Du tar ett piller, I BEHOV.
Du blir helt väck. Du uppfattar inte vad som händer runt i kring dig.
Det finns bara du, du och dina tabletter.
Du står inte ut, du knaprar mer tabletter.
Du blir trött, men vägrar sova.
Du däckar, du sover.
Du vaknar, och ångesten är tusen reser värre!
Vem vet, himlen kanske är enda vägen ut?!
Denna jävla ångest
Nu är jag så jävla less ..
Jag hatar den här förbannade jävla ångesten.
Så fort jag blir ensam så smyger den jäveln sig på.
Den kastar sig över mig och river sönder min kropp.
Allt rasar, hela min värld rasar.
Jag är inte närvarande, jag är i MIN värld.
Omringad av panik, ångest, rädsla och nedstämdhet.
Hur jävla länge ska man stå ut?!
Jag klarar inte det här länge till.
Jag vill bort, bort härifrån.
Jag orkar inte leva i denna värld, i min värld.
Den skrämmer mig och den får mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag kan inte skratta utan att känna ett hårt tryck i mitt bröst,
jag kan inte le utan att tänka " varför ett falskt leende" ?
Jag kan inte gråta utan att ångesten tar över och jag blir förvirrad.
BRING ME BACK TO REALITY,
I CANT TAKE THIS ANYMORE!
Idag är jag arg
Också blir jag arg och då blir allt helt plötsligt mycket värre.
Skulle kunna gå lös på lägenheten, men vet att jag skulle ångra mig efteråt.
Men har verkligen inget att gå lös på. Jag känner hur ilskan bara växer inom mig..
Jag hatar depression, jag hatar ångest, jag hatar panik, jag hatar ilska, jag hatar VARDAGEN!!
Idag är jag less på allt, precis ALLT. Är otrevlig, sur, ledsen, och allmänt less.
Jag känner verkligen att det har tagit stopp nu, nu står jag bara på samma fläck och kan inte röra mig en millimeter. Och om jag gör det så får jag ett utbrott. Jag vet inte vad jag vill göra, eller vad jag ska göra.
En promenad skulle ju kunna vara rätt skönt, men är så jävla rädd att svimma.
Dessutom har jag feber, så kanske borde hålla mig inne idag "/
Och hålla mig från alla människor, så inte dom får ut för något de inte gjort.
Kan lätt bli så när jag blir arg.
Just nu skulle jag bara vilja gråta och skrika högt så fåglarna ramlar ner från träden.
Längesen jag kände såhär. Vilken rutten jävla dag.
FUCK YOU ALL GOOD NIGHT!!</3
Give me some sleeping pills
kallt & jävligt
Idag har det varit fruktansvärt kallt, sådär en minus 30 grader >.< *ogillar*
L kom och hälsade på, riktigt roligt. Så himla längesen vi umgicks, bara hon & jag.
När jag skulle möta henne så kändes det som stora istappar växte i näsan, huuuva så kallt det var. Men det var lite värmande med en mysig kram från världens bästa L :)
Vi traskade på ganska snabbt hemåt och värmde oss i soffan med en varm o gossig filt.
Sedan lagade vi mat (A) jummie.
T kom hem tidigare än väntat, dock gjorde det inte mig ett dugg.
Mot kvällen sådär så åkte vi o handlade lite gotta så det blev film mys, chips + dipp & pilsner.
Kunde det blivit bättre ?! ;D
Efter ett tag blev det knas mellan mig och T.. SOM VANLIGT!!
Han gick o la sig och ja, smsen gick stup i ett, stackars L "/
Dock verkade hon inte så brydd över detta.
Men jävlar så jobbigt det är när det blir såhär >.< Jag vill bara att allt ska vara bra, jag vet inte vad som är bäst för oss båda egentligen. Att gå skilda vägar är det absolut inge snack om, det existerar inte ens.
Men vi måste ju göra nånting för att slippa all denna skit som tär så fruktansvärt på oss båda.
Förstår om han tkr det är jobbigt att leva med mig, vet inte hur jag skulle gå till väga om det var tvärtom.
Men jag hoppas verkligen att det löser sig snart, för jag orkar inte ha det såhär längre.
Jag älskar dig hjärtat mitt,
utan dig är jag ingenting alls! <33
Och några rader till en god vän, D
Jag lider med dig, jag gör verkligen det.
Om jag kunde så skulle jag hjälpa dig.
Men allt hänger på dig, det är ditt beslut, jag kan bara ge dig råd och min åsikt.
Vi har varit vänner sedan blöjan, och vi ska vara vänner till kistan.
Stå på dig nu, och hoppas verkligen du gör det bästa för DIN skull.
Love you darling!! <3
Du säger aldrig någonting
Timmarna bara rusar iväg, och vad gör jag?
Ingenting
Jag bara är. Datorn & tvn är mina "vänner".
Det absolut enda jag gör om dagarna.
Kanske diskar någon gång , men sen då?
Du jobbar, kommer hem, beter dig konstigt, går och lägger dig utan ett ljud (?!)
Vart är vi påväg?
Jag orkar inte tjafsa, jag låter dig hålla på.
.. men frågan är bara hur länge ska jag behöva stå ut?
Du gnäller, du sårar, du skiter i hur jag mår.. Du bara är.
Det känns som du behandlar mig som luft.
Att jag inte finns.
Om det inte blir någon ändring, så kommer allt att falla.
Jag försöker verkligen få detta att hålla...
.. men hjärtat, jag står inte ut!
Jag älskar dig såå !
Ord som inte når fram
En av dom är min bästa vän.
Att behöva leva med den ovissheten att inte veta om man skall insjukna eller om man överlever.
Ett problem kommer upp, det blir medicinering, man har smält oron och känner att man kan leva vidare.
Och helt plötsligt dyker ännu ett problem upp, ett svårt val man är tvungen att välja.
Att stå som 18 åring, knappt börjat livet.
Nyligen skaffat egen lya, känna känslan av att kunna klara sig själv.
Också kommer en sådan här grej upp, ett val.
Valet blir slutligen gjort och en operation väntas. Men vägen dit då?
Innan operationen är över och man vet att allt gick bra?!
Att behöva gå ovetandes om man skall överleva eller inte.
Alla tankar och funderingar som bara kastar sig som ett iskallt block över en.
Ångesten och paniken som kryper under huden, som små otäcka smågnagande varelser.
Alla mina tankar går till dig min vän.
Jag förstår att det inte är lätt för dig, men jag kommer finnas vid din sida.
Du har min axel att gråta mot, du har en vän som lyssnar.
Jag kommer alltid finnas vid din sida, vad som än händer.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga dig, men orden når verkligen inte fram.
Men en sak vet jag, att det vi har kallas kärlek. Änglakärlek.
En kärlek som ingen kan förstöra, som ingen kan komma emellan.
Förevigt ska vi hålla ihop min vän, min syster
Ingen kan NÅGONSIN skilja oss åt.
Jag älskar dig, systrami ! <3
Det är du och jag mot världen
Surmule >.<
Oavsett vad det än är, eller vilket humör man än är på så har man ingen rätt.
Jag är fullt medveten om det, men tyvärr fick T ut för INGENTING idag.
Och ångesten som bara kastar sig över mig är olidlig.
Fan , jag har inte ens bett om ursäkt.
Det är fel, helt jävla fel..
Jag kan vara en jävla fitta ibland, men fan .. inte lätt sånna här dagar att vara trevlig.
Men det är ändå så himla fel gjort.. av mig!
Jag älskar T över allt annat och det finns ingen finare än han.
Hoppas mina dagar vänder och bli så mycket ljusare..
För det sista jag vill, är att förlora honom! <3
My reality
Med samma jag slog upp ögonen kände jag en extrem huvudvärk och ett extremt illamående.
Månader sedan jag vaknade upp och var bakis.
Dock hade inte "dagen efter" ångesten hunnit smygit sig på, och det var en rejäl lättnad.
Saker och ting löste sig angående det som hänt kvällen innan.
Det blev en lugn dag i soffan med mycket mys, låg i soffan hela dagen och kikade på film.
När kvällen kom blev allting uppochner vänt. Som om någon bara kastade runt våra liv.
Det tog en enda stor vändning och det kändes som allt var över..
.. men även där efter en lång diskussion med tårar och vetskap om att det hela var ett missförstånd så löste sig även detta. Jag kröp ner i sängen bredvid min älskade till slut, klockan var runt halv 1 på natten.
Jag kände mig rätt lugn och det var skönt att få prata ut och veta att det fortfarande var vi.
Sedan bröt helvetet ut.
Väggarna kröp emot mig, jag skönk under sängen, hjärtat rusade, kvävningskänslorna slog hastigt till...
nu var den där.. den där jävla ångesten.
Jag blev rädd, mera panik skapades, tvingade T att ringa 112. Ambulansen kom och vi for iväg till akuten.
Väl där togs blodtryck, lyssna på hjärtat och lungor. Ingenting var fel, det vara bara ångesten.
02.30 Var vi på väg hem igen, trötta och matta efter en lång, helvetisk natt.
Tog mig ett piller och la mig bredvid mitt hjärta, och efter en stund somnade vi båda två.
21/12
Min mobil hade ringt för fullt hela morgonen, men jag orkade verkligen inte svara.
Jag tröck av och somnade om, flera gånger.
Till slut vaknade jag när klockan var runt halv ett.
Så himla skönt att få sova, och veta att T snart skulle vara hemma igen.
Jag gick ut i köket, började plocka undan liten tomma ölburkar från lördagens "kalas" som grabbarna haft.
Diskade och små plockade lite här och där.
Yrseln tog över .. som vanligt.. Men konstigt nog behöll jag mitt lugn så ingen ångest.
Mitt hjärta kom hem och sa nästan bara hej, han var så otroligt trött så han smög sig in i sovrummet och kröp ner under täcket och somnade som ett litet barn.
Jag lade mig i soffan och kollade på en dokumentär.
Jag kände hur ångesten började smyga sig på , en riktigt kraftig ångest.
Precis när jag tagit mig ut i köket och knaprat i mig ett piller gick jag och lade mig i soffan.
Då öste tårarna och jag greps av panik.
Telefonen ringde, det var kuratorn.
"Varför har du inte hört av dig? Vad är det som är på tok?"
Jag berättade att jag snart ger upp, att jag inte står ut med att leva såhär.
Hon lade på och ringde upp någon minut efter, jag hade fått en akut tid hos en psyk läkare i A-berg.
Jag väckte T och bad honom skjutsa mig . (Stackarn, alldeles nyvaken och förstog inte alls vad som var på tok).
Vi satte oss i bilen och åkte dit. Väl där mötte han upp mig, läkaren.
Ett lugn utan dess like uppstod på en gång, med samma jag såg han.
Efter mycket prat så beslutade vi att jag skulle försöka klara mig och att han skulle hjälpa mig ändå..
.. utan ett besök på psyk.
Nu är det bara hålla tummarna att jag klarar av detta..
.. nu är det bara att härda ut!
Fuck this day
* Inte träffa P nu när han äntligen har permis
* Inte träffa B - lovar & sviker finns det något som heter
* T ska dricka och spela spel med syskonen ikväll
* Feber, och allmänt död i kroppen.
I 4 månader har jag mått dåligt p.g.a ångesten och lite annat.
Konstigt nog har jag inte känt mig så särskilt deprimerad.
Men nu idag, 19 december så bara föll allt , precis allt.
Kroppen är helt tom, inte en endaste liten energi gnutta.
Känner mig väldigt ledsen & på ingenting humör idag.
Dock måste jag pallra mig ut till mor & G .. För här vill jag inte vara.
bara en massa gnäll och skit hela tiden. Det tär på en..
Jag orkar inte.
Och när det bara blir fel så är det lika bra att en av oss går..
.. och det lär ju bli jag..
Min verklighet är inte densamma som din
Du lever i din och jag lever i min
Gungande golv, mindre utrymme
Jag brukar se fram emot helgen, men inte denna gång.
Avskyr att vara ensam när jag mår såhär. . blev så himla glad när T kom hem.
Dock syntes det på honom att han ville få fram något och till slut kom det.
Han skulle åka... igen "/
Vilken inte kändes speciellt skitbra.
Väl efter han åkt tog jag mig en dusch, klarade mig hyffsat.
Men sen, hej och hå. Yrsel till tusen, hjärtat slog hårdare än någonsin, pulsen steg..
och jag svimmade. Jag hatar att svimma, jag hatar att vara yr, jag hatar att vara skakig.
Nu är jag sjukt less på detta mående.
Jag försöker komma på sätt för att kunna må bra, men då blir man nekad av andra "/
Hur ska jag då kunna bli bättre? Må bättre?
Vad väntas nu .. psyk ?!
Bleeegh, fii fan >.<
Kunde jag inte fått sovit bort exakt hela dagen och vaknat imorgon med glatt humör och en kanonbra dag ist?!
Jag känner mig så fruktansvärt arg och irriterad. Och kanske en aning ledsen någonstans långt där inne.
Och varje dag är en kamp mot min ångest, men det försvinner då fan aldrig.
Nya saker, gång på gång på gång.
När ska det få ett slut?!
Ska jag aldrig kunna leva som en "normal" människa igen?!
Idag skulle jag kunna packa mig en liten väska, gå raka spåret till psyk och lägga in mig ett tag.
Vem vet, snart kanske det är försent.
Känner för absolut ingenting idag, INGENTING.
Skulle vilja ta mig ett sömnpiller och sova bort hela dagen.
Slå av telefonen och inte vara i närheten av omvärlden.
Låt mig sova, låt mig leva.
Min verklighet . .
. . är inte densamma som din!
Something scares me
Känns som jag längtar så enormt att få komma hem och att något ska komma ivägen.
Känns som att jag inte ska komma ända hem , inte få träffa min T och min familj.
Jag vill bli av med dessa obehagliga känslor jag känner hela tiden.
Känner på mig att det kommer bli en sömnlös natt "/
Och det uppskattas verkligen inte, för imorgon kommer det bli en lång dag.
Fasen "/
Usch, vad jag längtar hem!! <33
