20/12

Med samma jag slog upp ögonen kände jag en extrem huvudvärk och ett extremt illamående.
Månader sedan jag vaknade upp och var bakis.
Dock hade inte "dagen efter" ångesten hunnit smygit sig på, och det var en rejäl lättnad.
Saker och ting löste sig angående det som hänt kvällen innan.
Det blev en lugn dag i soffan med mycket mys, låg i soffan hela dagen och kikade på film.
När kvällen kom blev allting uppochner vänt. Som om någon bara kastade runt våra liv.
Det tog en enda stor vändning och det kändes som allt var över..
.. men även där efter en lång diskussion med tårar och vetskap om att det hela var ett missförstånd så löste sig även detta. Jag kröp ner i sängen bredvid min älskade till slut, klockan var runt halv 1 på natten.
Jag kände mig rätt lugn och det var skönt att få prata ut och veta att det fortfarande var vi.
Sedan bröt helvetet ut.
Väggarna kröp emot mig, jag skönk under sängen, hjärtat rusade, kvävningskänslorna slog hastigt till...
nu var den där.. den där jävla ångesten.
Jag blev rädd, mera panik skapades, tvingade T att ringa 112. Ambulansen kom och vi for iväg till akuten.
Väl där togs blodtryck, lyssna på hjärtat och lungor. Ingenting var fel, det vara bara ångesten.
02.30 Var vi på väg hem igen, trötta och matta efter en lång, helvetisk natt.
Tog mig ett piller och la mig bredvid mitt hjärta, och efter en stund somnade vi båda två.

---

21/12

Min mobil hade ringt för fullt hela morgonen, men jag orkade verkligen inte svara.
Jag tröck av och somnade om, flera gånger.
Till slut vaknade jag när klockan var runt halv ett.
Så himla skönt att få sova, och veta att T snart skulle vara hemma igen.
Jag gick ut i köket, började plocka undan liten tomma ölburkar från lördagens "kalas" som grabbarna haft.
Diskade och små plockade lite här och där.
Yrseln tog över .. som vanligt.. Men konstigt nog behöll jag mitt lugn så ingen ångest.
Mitt hjärta kom hem och sa nästan bara hej, han var så otroligt trött så han smög sig in i sovrummet och kröp ner under täcket och somnade som ett litet barn.
Jag lade mig i soffan och kollade på en dokumentär.
Jag kände hur ångesten började smyga sig på , en riktigt kraftig ångest.
Precis när jag tagit mig ut i köket och knaprat i mig ett piller gick jag och lade mig i soffan.
Då öste tårarna och jag greps av panik.
Telefonen ringde, det var kuratorn.
"Varför har du inte hört av dig? Vad är det som är på tok?"
Jag berättade att jag snart ger upp, att jag inte står ut med att leva såhär.
Hon lade på och ringde upp någon minut efter, jag hade fått en akut tid hos en psyk läkare i A-berg.
Jag väckte T och bad honom skjutsa mig . (Stackarn, alldeles nyvaken och förstog inte alls vad som var på tok).
Vi satte oss i bilen och åkte dit. Väl där mötte han upp mig, läkaren.
Ett lugn utan dess like uppstod på en gång, med samma jag såg han.
Efter mycket prat så beslutade vi att jag skulle försöka klara mig och att han skulle hjälpa mig ändå..
.. utan ett besök på psyk.

Nu är det bara hålla tummarna att jag klarar av detta..
.. nu är det bara att härda ut!