En dag full av ångest
La mig ovanligt tidigt igår. Vid tolv tiden ungefär, det är inte likt mig.
Och det resulterade i att jag vaknade tidigt >.< Det tycker jag inte om.
Skulle vilja sova till tolv, ett på dagen. Då blir inte dagen så himla lång.
Vaknade i natt också med värsta ångesten, det är ju så värdelöst.
Värsta som finns att vakna panikslagen och knappt veta vart man befinner sig lr vad som händer..
Och idag blåser det mycket och snöar som satan, och när det blåser..
vad händer då?! Jo, jag får riktig jävla ångest.
Så den här dagen kommer bli en jävla pina som jag måste kämpa mig igenom.
Fy fan!
Jag vill inte, idag skulle jag haft sömntabletter så hade jag kunna sovit hela dagen istället.
Men nu har jag ju inte det så får försöka sysselsätta mig med någonting som får mig att tänka på annat.
Dra ner alla persienner och lyssna på hög musik så märker jag inte av det :)
Om inte mina tankar sätter griller i huvudet på mig..
När natten smyger sig på,
kommer ångesten alltid och hälsar på.
No energy
Sol, värme, bad, alla blir så himla mycket gladare tycker jag.
Man ser fler folk med glada miner på sommaren än på vintern.
Eller är det bara jag som tycker så?!
Skulle verkligen behöva sommar nu känner jag.
Skulle vilja åka till rättvik med kärleken och bara få vara, njuta av sommaren.
Njuta av livet.
Det känns som det skulle kunna fylla mig med lite energi faktiskt,
men lite svårt att få fram sommaren nu.. är ju en bit tills dess.
Men får försöka komma på något annat som ger mig energi,
men så länge jag är kvar här så lär det inte bli.
Vill åka bort någonstans och bara få vara, njuta, leva..
.. längesen jag kände mig levande.
Numera är jag bara levande död.
Feber hit, skallebank dit, yrsel, ångest, panikattacker och tårar...
.. vill känna frihet, vill kunna leva som jag gjorde förr.
Då inge hinder fanns.
Men på den stig jag går på nu, den skall leda mig till ett bättre mående.
Där jag verkligen kan känna mig levande. <3
Trött, slut, utmattad
Jag känner mig helt bortkommen.
Jag är så trött så jag kan inte hålla ögonen öppna.
inte somnat ännu.
Men vart tog alla leenden, skratten och glädjen vägen?
Mitt i allt kaoset så försvann allt, det är som bortblåst.
Finns ingenting.
Idag är det 11 månader sen jag och T blev Vi,
och jag har inte ens energin att glädjas åt det.
Visst, jag är glad absolut.. men jag kan inte en plocka fram det.
Det ligger så djupt och jag känner att det gror där inne, men det når inte ut.
Min kärlek når inte fram.
Jag känner mig så himla kall, och det vill jag inte.
Nu vill jag att solen skall lysa, att jag ska vakna positiv och må bra.
att jag skall möta en ny spännande dag.
Vakna med ett leende på läpparna och känna lyckan av att jag lever,
Men när ska jag få känna den känslan igen?!
Vi lever i en värld, full av ovisshet!
ca 4,5 mil söderut
Ska bli lite skönt att komma ut dit faktiskt, sen ännu bättre att pälsk följer med.
För så var inte tanken från början.
Men han gjorde ett klokt val till slut :)
Imorgon blir det att följa med L till lagårn, ska bli helmysigt.
Längtar riktigt mycket faktiskt, dock vet jag inte hur jag ska orka kliva upp halv fem >.<
men det ska väl gå, I hope.
Idag har det varit tungt. En sån där ingenting humör dag.
Var hos kuratorn också, riktigt jobbigt men så jäävla skönt efteråt.
Nu är det bara börja med antideppen igen och hoppas på bättre tider.
Det ska bli bra, det vet jag!
All I need is Faith, hope and love <3
Se framåt (?!). . .
om man försöker planera något HÖGST en vecka framåt så kanske det går bra.
Någonting som man verkligen skulle längta till att få göra.
Idag låg jag & kärleken kvar i sängen en bra stund, jag gick upp o duschade men la mig igen.
Sen kikade vi på film också tog vi en dusch tillsammans. *mys*
Sedan har jag dansat runt med snabeldraken och småplockat lite,
känns skönt faktiskt att man gjort någonting vettigt.
Inte blev det nå matlagning idag heller, det blev thai mat. Men inte gråter jag för det ;)
Imorgon skall T jobba, får se hur det går att vara ensam då.
Jag hoppas ju förstås på att det ska gå bra, det måste gå bra.
Jag ska iallafall försöka.
På kvällen åker jag förmodligen ut till Häsen.
Jobba med L på tisdag och ev. rida på onsdag beroende på vädret.
Hoppas verkligen det blir ganska milt så vi kan ta en sväng i skogen - så grymt länge sen.
Då får man även rensa tankarna från lite skit och tänka på annat.
Bara jag & Fayan.
Sedan skall jag börja träna också, förhoppningsvis i början av februari ska jag börja.
Dock inte bestämt vilket ställe jag ska gå på ännu.
Men det lär väl visa sig.
Ska försöka gå ner några kilon innan sommarn iaf.
Allt som allt vill jag nog gå ner 30 kg till. Men ska sikta in mig på 10 först o främst.
Blir lätt att man lessnar annars.
Promenader, nyttigare mat & träning - Kan leda till bättre mående!! *håller tummarna*
Min verklighet skall bli som den en gång var,
utan ångest, panik & smärta . . .
Det borde inte få vara såhär
Det ligger nu och vilar i min hand.
Ett enda beslut och sen är det slut på allt lidande.
Jag gör allt för att få komma till en plats där jag inte behöver lida.
För just nu är jag inte ens en människa, jag existerar inte ens.
Jag finns inte.
För det här är inte jag!
piller, piller och mera piller
Du gör som läkaren säger och tar dina tabletter, varje dag.
Du går på återbesök - ingen förändring.
Läkaren säger " Här, du får sådana också. Vid behov"
Sure, du går hem och gör återigen som läkaren säger.
Du tar ett piller, I BEHOV.
Du blir helt väck. Du uppfattar inte vad som händer runt i kring dig.
Det finns bara du, du och dina tabletter.
Du står inte ut, du knaprar mer tabletter.
Du blir trött, men vägrar sova.
Du däckar, du sover.
Du vaknar, och ångesten är tusen reser värre!
Vem vet, himlen kanske är enda vägen ut?!
Denna jävla ångest
Nu är jag så jävla less ..
Jag hatar den här förbannade jävla ångesten.
Så fort jag blir ensam så smyger den jäveln sig på.
Den kastar sig över mig och river sönder min kropp.
Allt rasar, hela min värld rasar.
Jag är inte närvarande, jag är i MIN värld.
Omringad av panik, ångest, rädsla och nedstämdhet.
Hur jävla länge ska man stå ut?!
Jag klarar inte det här länge till.
Jag vill bort, bort härifrån.
Jag orkar inte leva i denna värld, i min värld.
Den skrämmer mig och den får mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag kan inte skratta utan att känna ett hårt tryck i mitt bröst,
jag kan inte le utan att tänka " varför ett falskt leende" ?
Jag kan inte gråta utan att ångesten tar över och jag blir förvirrad.
BRING ME BACK TO REALITY,
I CANT TAKE THIS ANYMORE!
Idag är jag arg
Också blir jag arg och då blir allt helt plötsligt mycket värre.
Skulle kunna gå lös på lägenheten, men vet att jag skulle ångra mig efteråt.
Men har verkligen inget att gå lös på. Jag känner hur ilskan bara växer inom mig..
Jag hatar depression, jag hatar ångest, jag hatar panik, jag hatar ilska, jag hatar VARDAGEN!!
Idag är jag less på allt, precis ALLT. Är otrevlig, sur, ledsen, och allmänt less.
Jag känner verkligen att det har tagit stopp nu, nu står jag bara på samma fläck och kan inte röra mig en millimeter. Och om jag gör det så får jag ett utbrott. Jag vet inte vad jag vill göra, eller vad jag ska göra.
En promenad skulle ju kunna vara rätt skönt, men är så jävla rädd att svimma.
Dessutom har jag feber, så kanske borde hålla mig inne idag "/
Och hålla mig från alla människor, så inte dom får ut för något de inte gjort.
Kan lätt bli så när jag blir arg.
Just nu skulle jag bara vilja gråta och skrika högt så fåglarna ramlar ner från träden.
Längesen jag kände såhär. Vilken rutten jävla dag.
FUCK YOU ALL GOOD NIGHT!!</3
Give me some sleeping pills
kallt & jävligt
Idag har det varit fruktansvärt kallt, sådär en minus 30 grader >.< *ogillar*
L kom och hälsade på, riktigt roligt. Så himla längesen vi umgicks, bara hon & jag.
När jag skulle möta henne så kändes det som stora istappar växte i näsan, huuuva så kallt det var. Men det var lite värmande med en mysig kram från världens bästa L :)
Vi traskade på ganska snabbt hemåt och värmde oss i soffan med en varm o gossig filt.
Sedan lagade vi mat (A) jummie.
T kom hem tidigare än väntat, dock gjorde det inte mig ett dugg.
Mot kvällen sådär så åkte vi o handlade lite gotta så det blev film mys, chips + dipp & pilsner.
Kunde det blivit bättre ?! ;D
Efter ett tag blev det knas mellan mig och T.. SOM VANLIGT!!
Han gick o la sig och ja, smsen gick stup i ett, stackars L "/
Dock verkade hon inte så brydd över detta.
Men jävlar så jobbigt det är när det blir såhär >.< Jag vill bara att allt ska vara bra, jag vet inte vad som är bäst för oss båda egentligen. Att gå skilda vägar är det absolut inge snack om, det existerar inte ens.
Men vi måste ju göra nånting för att slippa all denna skit som tär så fruktansvärt på oss båda.
Förstår om han tkr det är jobbigt att leva med mig, vet inte hur jag skulle gå till väga om det var tvärtom.
Men jag hoppas verkligen att det löser sig snart, för jag orkar inte ha det såhär längre.
Jag älskar dig hjärtat mitt,
utan dig är jag ingenting alls! <33
Och några rader till en god vän, D
Jag lider med dig, jag gör verkligen det.
Om jag kunde så skulle jag hjälpa dig.
Men allt hänger på dig, det är ditt beslut, jag kan bara ge dig råd och min åsikt.
Vi har varit vänner sedan blöjan, och vi ska vara vänner till kistan.
Stå på dig nu, och hoppas verkligen du gör det bästa för DIN skull.
Love you darling!! <3
Du säger aldrig någonting
Timmarna bara rusar iväg, och vad gör jag?
Ingenting
Jag bara är. Datorn & tvn är mina "vänner".
Det absolut enda jag gör om dagarna.
Kanske diskar någon gång , men sen då?
Du jobbar, kommer hem, beter dig konstigt, går och lägger dig utan ett ljud (?!)
Vart är vi påväg?
Jag orkar inte tjafsa, jag låter dig hålla på.
.. men frågan är bara hur länge ska jag behöva stå ut?
Du gnäller, du sårar, du skiter i hur jag mår.. Du bara är.
Det känns som du behandlar mig som luft.
Att jag inte finns.
Om det inte blir någon ändring, så kommer allt att falla.
Jag försöker verkligen få detta att hålla...
.. men hjärtat, jag står inte ut!
Jag älskar dig såå !
Ord som inte når fram
En av dom är min bästa vän.
Att behöva leva med den ovissheten att inte veta om man skall insjukna eller om man överlever.
Ett problem kommer upp, det blir medicinering, man har smält oron och känner att man kan leva vidare.
Och helt plötsligt dyker ännu ett problem upp, ett svårt val man är tvungen att välja.
Att stå som 18 åring, knappt börjat livet.
Nyligen skaffat egen lya, känna känslan av att kunna klara sig själv.
Också kommer en sådan här grej upp, ett val.
Valet blir slutligen gjort och en operation väntas. Men vägen dit då?
Innan operationen är över och man vet att allt gick bra?!
Att behöva gå ovetandes om man skall överleva eller inte.
Alla tankar och funderingar som bara kastar sig som ett iskallt block över en.
Ångesten och paniken som kryper under huden, som små otäcka smågnagande varelser.
Alla mina tankar går till dig min vän.
Jag förstår att det inte är lätt för dig, men jag kommer finnas vid din sida.
Du har min axel att gråta mot, du har en vän som lyssnar.
Jag kommer alltid finnas vid din sida, vad som än händer.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga dig, men orden når verkligen inte fram.
Men en sak vet jag, att det vi har kallas kärlek. Änglakärlek.
En kärlek som ingen kan förstöra, som ingen kan komma emellan.
Förevigt ska vi hålla ihop min vän, min syster
Ingen kan NÅGONSIN skilja oss åt.
Jag älskar dig, systrami ! <3
Det är du och jag mot världen
