Detta kommer från botten av mitt hjärta.
Om all den kärlek jag känner, och all det smärta.
Jag har svårt att berätta, mina känslor är svåra
Jag känner glädjen, men endå fäller jag tårar
Har upplevt saker som är svåra, som gjort det hela jävligt svårt
Men endå lever jag, år efter år
Trots självmordstankar, så har jag kämpat mig enda hit
Har tagit dag för dag och kommit igenom bit för bit
Livet var skit, jag ville sluta leva.
Stöta kniven i mitt bröst, komma bort från allt.
Själen är full av rispor och brännsår.
Jag vill tacka alla mina vänner, för att dom finns till och stöttar.
Att dom stannar när jag är nere och inte tröttnar.
Utan er är jag död, utan er är jag ingenting.
Allt ni gjort för mig stannar kvar i mitt minne.

Alla minnen finns kvar, och dom bränner i min själ.
Vad är meningen med livet? Hör jag verkligen hemma i denna värld?
Varför känner jag såhär? Vad är det som fattas ?
Jag är vilse i livet, mitt liv är borttappat.

Det är en bit som fattas, men jag vet inte vad.
Ett hål i mig själv, som jag känner av varje dag.
Det sticks och det svider, jag plågas & jag lider.
Men jag tänker som så att det läks nog med tiden.
För det sägs ju att tiden läker alla sår.
När allt detta försvinner, då ska jag fira.
För då blir det den dagen som jag ska sluta lida. 
Jag hatar livet, men jag älskar att leva.
Jag är fri som en fågel, men bunden i en kedja.
Värk och sveda, sveda och värk.
Mitt hjärta är brustet, utan att det märks.
Kärleken så vacker, men endå så farlig.
Förtrollande känsla, men endå så skadligt.
Trots alla risker, så älskar jag mina vänner.

Alla känslor på en gång, nu kommer huvudvärken.
Alla känslor på en gång, skärsår och rivmärken.
Känslan vill ut, den har rivit och klöst.
Jag kämpar emot, men jag kämpar meningslöst.
Ut med agretionen, alla har sitt eget sätt.
Man blir av med känslan, känslan går till retrett.
Men den kommer tillbaka, när man minst anar.
Det är som mardrömmar, känslan har vissa dagar.
Ilskan knackar på, och stiger in objuden.
Detta är värsta delen, nu kommer alla ljuden.
Jag börjar skaka, handen flyger in i väggen.
Ett stort jävla hål, ska ja ta de som ett täcken?
Ett tack till familjen, kärlek utan gräns.
Och ett lycka till, till dom som vet hur det känns.
Vi hittar alla en mening, vi hittar ett svar.
Och kämpa vidare, ni som har en bit kvar.


*Gjort om den lite, kunde inte beskrivit mig själv bättre.
Och jag är en utav dom som har en bit kvar*

Vart finns hoppet?
Det känns som att jag har gett upp allt.
Att jag har gett upp hoppet om skola och allt annat.
Det finns ingenting kvar att ge.
Men varför ger jag dom inte ens en chans?
Jag känner dom inte och dom känner inte mig.
Konstigt.? Nej.
Jag måste få tillbaka lite hopp om att jag ska klara det.
Men det är som totalt bortblåst.
Det går bara inte.
Jag är sjuk, fysiskt. Den psykiska delen försvann för ett tag.
Tills idag, när jag började läsa om allt.
Allting ploppade upp i min hjärna, och det vill inte försvinna.
Rädslan att gå upp på morgonen, rädslan att gå till skolan..
Och framförallt rädslan att komma till skolan och alla undrar vart jag har varit.
Kommer inte klara detta, jag känner det.
Jag vill vara stark, men snälla någon.
Ge mig hopp.
Bota all min rädsla. Men vem kan det ?
Om inte ens jag kan, så hur ska någon annan kunna hjälpa mig?

Nu har det hänt. Igen.
Jag får inte, jag vet, jag vet, jag vet.
men jag kan verkligen inte.

Går och lägger mig på kvällarna, får ångest över att jag ska vakna nästa dag och gå till skolan.
Det är det värsta som finns. Det gör ont, att behöva göra något som man inte vill, eller gå till en plats där man verkligen inte trivs. Finns inte någonting som gör att jag vill komma tillbaka till skolan.
Har inte gått på flera dagar. Dom ringer väl hem snart, men det må så vara.
Vill aldrig tillbaka dit. Vill till min gamla klass, mina gamla vänner som jag verkligen tycker om.
Inte några som inte tycker om mig, och jag tycker inte om dom. >__<

Det måste få ett slut snart.
Jag måste ta mod till mig att förklara. Förklara varför!
 
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, men den dagen kommer att komma.
Och då måste sanningen fram.


Jag gör dig illa, jag sviker dig, gång på gång på gång, och endå finns du kvar.
Varför gör jag dig så illa hela tiden?
Det kan jag inte förstå.
När jag älskar dig så mycket som jag gör, och gråter varje gång vi lagt på för att jag vet hur jävla illa jag har gjort dig.
Kan man verkligen göra så mot någon som man älskar så mycket?
Kärlek gör ont, det vet jag.
Men att det gjorde så här ont...
det visste jag inte.

Fy fan för denna vecka.
Gick i skolan i måndags men sen har jag varit hemma.
Förhör hemma i Onsdag, det gick riktigt bra faktiskt.
Nervös var man , men jaa det var inte SÅÅÅ himla farligt.

Har inte gjort ett jota denna vecka förutom att jag var och klippte mig med mamma igår.
Fin fint ^__^ Det endra bra för den här veckan...


Imorse kom Göran upp till mamma med sin vovve Kevin :) Värsta sööt ^^,
VILL HA :) vilken gobit , hehe. Jag ska antagligen få ha han i helgen ;D
Mysigt värre ..<3

Jävla fittskola, fy fan vad less jag blir.
Trivs inte i klassen, vill inte gå dit . Varje dag vaknar jag med ångest för att jag MÅSTE till skolan, men jag går inte iallafall. Varför ska man gå om man mår dåligt av att komma dit ??
Fick ett brev igår om att jag har skrivits ut :S jag har inte den blekaste vad det handlar om.
Det står också att jag "ej har infunnit mig på upprop, eller hört av mig". Vad är det för jävla skitsnack?
Jag var på uppropet, jag har varit i skolan, jag har gjort prov i skolan.!
SÅ VAD FAN HÅLLER DOM PÅ MED ???? :@
Har ringt rektorn idag, men hon svarar inte. Har fan ringt halva skolan men inte ett enda jävla svar någonstans, fy faan orkar inte med skolan längre.
Hoppas skiten brinner upp !!!