Detta kommer från botten av mitt hjärta.
Om all den kärlek jag känner, och all det smärta.
Jag har svårt att berätta, mina känslor är svåra
Jag känner glädjen, men endå fäller jag tårar
Har upplevt saker som är svåra, som gjort det hela jävligt svårt
Men endå lever jag, år efter år
Trots självmordstankar, så har jag kämpat mig enda hit
Har tagit dag för dag och kommit igenom bit för bit
Livet var skit, jag ville sluta leva.
Stöta kniven i mitt bröst, komma bort från allt.
Själen är full av rispor och brännsår.
Jag vill tacka alla mina vänner, för att dom finns till och stöttar.
Att dom stannar när jag är nere och inte tröttnar.
Utan er är jag död, utan er är jag ingenting.
Allt ni gjort för mig stannar kvar i mitt minne.

Alla minnen finns kvar, och dom bränner i min själ.
Vad är meningen med livet? Hör jag verkligen hemma i denna värld?
Varför känner jag såhär? Vad är det som fattas ?
Jag är vilse i livet, mitt liv är borttappat.

Det är en bit som fattas, men jag vet inte vad.
Ett hål i mig själv, som jag känner av varje dag.
Det sticks och det svider, jag plågas & jag lider.
Men jag tänker som så att det läks nog med tiden.
För det sägs ju att tiden läker alla sår.
När allt detta försvinner, då ska jag fira.
För då blir det den dagen som jag ska sluta lida. 
Jag hatar livet, men jag älskar att leva.
Jag är fri som en fågel, men bunden i en kedja.
Värk och sveda, sveda och värk.
Mitt hjärta är brustet, utan att det märks.
Kärleken så vacker, men endå så farlig.
Förtrollande känsla, men endå så skadligt.
Trots alla risker, så älskar jag mina vänner.

Alla känslor på en gång, nu kommer huvudvärken.
Alla känslor på en gång, skärsår och rivmärken.
Känslan vill ut, den har rivit och klöst.
Jag kämpar emot, men jag kämpar meningslöst.
Ut med agretionen, alla har sitt eget sätt.
Man blir av med känslan, känslan går till retrett.
Men den kommer tillbaka, när man minst anar.
Det är som mardrömmar, känslan har vissa dagar.
Ilskan knackar på, och stiger in objuden.
Detta är värsta delen, nu kommer alla ljuden.
Jag börjar skaka, handen flyger in i väggen.
Ett stort jävla hål, ska ja ta de som ett täcken?
Ett tack till familjen, kärlek utan gräns.
Och ett lycka till, till dom som vet hur det känns.
Vi hittar alla en mening, vi hittar ett svar.
Och kämpa vidare, ni som har en bit kvar.


*Gjort om den lite, kunde inte beskrivit mig själv bättre.
Och jag är en utav dom som har en bit kvar*