Nu har det hänt. Igen.
Jag får inte, jag vet, jag vet, jag vet.
men jag kan verkligen inte.

Går och lägger mig på kvällarna, får ångest över att jag ska vakna nästa dag och gå till skolan.
Det är det värsta som finns. Det gör ont, att behöva göra något som man inte vill, eller gå till en plats där man verkligen inte trivs. Finns inte någonting som gör att jag vill komma tillbaka till skolan.
Har inte gått på flera dagar. Dom ringer väl hem snart, men det må så vara.
Vill aldrig tillbaka dit. Vill till min gamla klass, mina gamla vänner som jag verkligen tycker om.
Inte några som inte tycker om mig, och jag tycker inte om dom. >__<

Det måste få ett slut snart.
Jag måste ta mod till mig att förklara. Förklara varför!
 
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga, men den dagen kommer att komma.
Och då måste sanningen fram.


Jag gör dig illa, jag sviker dig, gång på gång på gång, och endå finns du kvar.
Varför gör jag dig så illa hela tiden?
Det kan jag inte förstå.
När jag älskar dig så mycket som jag gör, och gråter varje gång vi lagt på för att jag vet hur jävla illa jag har gjort dig.
Kan man verkligen göra så mot någon som man älskar så mycket?
Kärlek gör ont, det vet jag.
Men att det gjorde så här ont...
det visste jag inte.