Fredagen var rena kaoset.
Jag var arg långt ända in i själen.
Hela kroppen skaka, och jag blev alldeles frustrerad.
Inte bra att vara sådär arg.
Jag borde egentligen ha blivit grymt besviken,
men . . jag blev arg ist "/
Det gjorde ont, så jävla ont.
Kände absolut inte för nånting.
Ville bara skita i hela världen, och mest av allt
önskade jag att helgen bara skulle vara över.
Såg inte alls fram emot att en massa folk skulle komma och lägga
allt fokus på mig. Nej nej, det ville jag absolut inte.
Men på kvällen bestämde jag mig för att åka till staden och hälsa på A,
och det var riktigt trevligt. Dock skulle vi ut på krogen, men kände att jag inte
var riktigt pigg för det. Att gå på krogen med huvudvärk och trötta ögon - ingen höjdare.

Väl när lördagen kom så vaknade jag med ett ganska glatt humör.
Älsk pussade mig på kinden, sjöng födelsedags sången och sedan kom
min käre bror in och kramade mig, sedan for dom iväg.
Jag fortsatte sova en stund och gick sedan upp och kände mig då lite små seg.
Trevligt folk, massa fina presenter och jag höll god min.
Det var ändock en helt underbar födelsedag.
Trots min grymma huvudvärk och sega kropp ..
Jag och min kärlek somnade väldigt tidigt, vi var helt slut båda två.

Söndagen kom och kände mig väldigt pigg faktiskt.
Dagen gick, och mot kvällen bytte vi om och gjorde oss i ordning för att åka till staden
och gå ut och äta. Trots min nervositet så gick det riktigt bra.
Den försvann ganska fort. Och det var helt underbart .

Min helg blev helt mot min förväntan.
Den blev betydligt bättre än vad jag trott..

.. det blev en riktigt bra helg trots allt!




- Och min kärlek till dig är helt obeskrivlig.
Du är det absolut dyrbaraste jag har! <3

En explosion uppstod.
Tårarna forsar längs mina kinder.
Tankarna far runt som virvelvindar i huvuvdet på mig.
JAG STÅR INTE UUUUUUUT !
Jag vill inte ha det såhär.
Jag har allt man kan önska sig,
ändå mår jag såhär.
Vad är det för fel ?!
Är det jag själv som utsätter mig för detta?!
Jag avskyr att ha det såhär.
Jag borde vara världens lyckligaste.
Vaknar på nätterna av grymma ångestattacker.
Vaknar av en kvävande känsla,
Vaknar av att mitt hjärta rusar.

Vad är det för fel på mig !??!?!
Känner mig som ett jävla psycho >.<

Allt man hör är ett tjutande ljud som smärtar öronen
Allt man ser är ett gunganda golv, väggar som kryper emot en
människor som kommer allt närmare för att sedan fråga hur man mår
Hjärnspöken, dödsångest, panikångest, ångest i största allmänhet
Alla snackar dom om folk som är psykiskt sjuka.
" De borde fan tas in på psykhem, dom är inte frisk. "

Och det är nu jag börjar förstå vad dom menar.
Att prata om andra gör jag inte, så jag pratar om just MIG.
Ja, jag är sjuk. Men det tog tid att insé vad som egentligen inte stämde.
Deprimerad och ångestattacker, ja det var inte så svårt att lista ut.
Men att det skulle gå såhär långt hade jag dock aldrig trott.
Denna vidriga ångest kastar sig över mig med en kvävande känsla.
Och den vill verkligen inte lämna mig i fred.
Tabletter hit, tabletter dit.
Men frågan är. .
. . hjälper dom verkligen?!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.
Men det jag vet nu, är att jag håller på att bli alldeles knäpp.
Jag är inte som jag var förut, och det måste jag leva med.
Men jag ska bli "frisk", jag ska kunna leva ett normalt liv.
Inte behöva vara orolig att luften skall ta slut, att hjärtat ska stanna.
Att jag måste lämna min plats här på jorden.

För det mina vänner . .
. . det är det absolut sista jag vill!

I spegeln syns en fet, ful och riktigt äcklig tjej.
Hon har en mage stor som en badboll, ett ansikte som en fotboll och ben stora som stockar.
Hon har inte en tanke på det i det stora hela.
Hon håller ett leende, hon umgås med sina vänner, familj och pojkvän.

I ett tidigt stadium i deras förhållande kunde hon inte ta av sig kläderna förns hon var under täcket.
Hon skämdes så över sin kropp, och hade alltid varit missnöjd med den.
Men ju fler komplimanger hon fick av sin pojkvän så slappnade hon av allt mer och mer.
Till slut kunde hon likväl stå framför honom alldeles naken, inte ett klädesplagg på sig.. utan att skämmas.
Men sen kom det, då hon verkligen tog sig en funderare över hur hon egentligen såg ut.
En virvlande känsla i magen, det kändes som något var på väg upp och som sedan satt fast i halsen.
Hon ville egentligen bara kräkas, hon verkligen avskydde sin kropp.
Fanns inte en enda liten del på hennes kropp som hon var nöjd med.
Ingenting.
Tankarna for . . 
" Hur fan kan han vara med mig? Han kan ju få vem som hellst!
Varför håller han fast vid mig ? Vad ser mina vänner hos mig? "
Ja, allt möjligt for runt i huvudet på denna tjej.


Men vissa gånger hjälper det inte att ANDRA tycker att man duger. .
. . man måste tycka det själv, för att kunna trivas med sitt utseende !




 

En helt vanlig fredag, sitter hon vid sin dator då hennes telefon plingar till.
Ett nytt meddelande.
Hon tar telefonen i sin hand och öppnar meddelandet.
Men får snabbt se att det var från hennes ex pojkvän som hon trodde var borta ur hennes liv.
Som hon inte ville tänka på, höra talas om, eller se.
Han skrev ett helt vanligt meddelende som " Hej. Hur mår du?"
Och "ja, visst kan jag väl svara på detta " tänkte hon.
Självklart svarade hon. .
. . men som vanligt så slutade han inte att skriva.
Återigen kom alla snälla och rara ord.
Dom som sårat henne så enormt.
Han bad henne om en liten grej, vilket hon vägrade göra.
En ganska enkel sak, men för henne var det helt annorlunda.
Det var som att begå rent självmord.
Det var då det "tog hus i helvetet". Det var som en blixt från klar himmel.
Allt svartnade, flickan hamnade i en helt annan värld.
Paniken, ångesten, rädslan, ALLT kastade sig över henne.. Men varför?
Jo, dessa ord hade hon hört förut.
Vilket resulterat i ett hårt slag mot hennes ömtåliga kropp.
Återigen fick hon uppleva de känslor som hon en gång känt.
Hon kröp ihop, skakade och började gråta hysteriskt.
Hon tänkte bara på en enda sak ...

Varför lämnar han mig aldrig ifred?

Jag känner mig alldeles tom,
totalt slut på energi i kroppen.
Den elaka ångesten har trackasserat mig hela dagen.
Men jag har kämpat emot den, tvingat den att lämna mig.
Den ligger där och vilar,
vill inte riktigt ge sig av.
Men jag ger mig inte nu, den ska bort.
Bort, bort, bort
Försvinna för gott.
Lämna min kropp i fred.

Jag ska klara detta.
Jag klarar detta.
Men inte utan er.
Tack för att ni finns! <3