Min familj har fått stått ut med mycket, både jag, mina bröder & framför allt min mamma.
Under alla år från att vi var små har vår mamma kämpat för oss.
Plus två fosterbarn som bodde hos oss under många år.
Dag som natt, och även fått tagit hand om den andra föräldern som beter sig "barnsligt".
När jag var 12 år gammal bestämde sig min mamma för att flytta.
Jag flyttade då med min mor, och hon tog hand om mig fastän jag betedde mig som skit mot henne.
Åren gick och allt möjligt hände, rättegångar, panikattacker, alkohol, droger... o.s.v
En dag gick det upp för mig hur jag hade behandlat min mamma och jag kommer aldrig ångra något så mycket så som jag ångrar hur jag behandlat henne. Jag ångrar mig och har bett min mamma om förlåtelse, och nu är vi närmare än någonsin. Och nu undrar ni nog varför jag tog upp detta just nu, jo för min far ringde mig precis.
Glad blev jag för jag har inte pratat med honom på länge.
Men hans första ord gav mig en rejäl klump i magen.
Han var full... igen.
Jag borde vara van vid det här laget, men vem vet.. man kanske aldrig vänjer sig.
Han erbjöd mig en hel del vin , men snälla jag får inte dricka. Jag vill inte dricka.
Han frågar mig varför?!
Och jag förklarar, och det var som att han inte visste. Han kom inte ihåg.
Hur bra känns det ?!

Jag blir bara så himla besviken när han ringer och är full och om en halv timme kommer han inte komma ihåg att han ringt mig, så han kommer att ringa igen .. o igen o igen enda tills jag svarar.
Men nästa samtal, då svarar jag inte.
Varför måste du förstöra min dag ?!
Snälla förstör inte mina bröders härliga torsdag..

.. Snälla, gör inte det pappa!