Mitt humör är verkligen inte på topp.
Deprimerad och en aning ångestfylld.
Känner mig trött och seg i kroppen.
Träffat kuratorn idag, och det kändes helt okej.
Skönt att få prata av sig lite.
Känns som jag står mitt i något och inte vet vart jag skall gå.
Jag står och stampar på samma fläck och tycks inte röra mig en millimeter.
De nya tabletterna funkar helt okej, förmodar att de är dom som gör att jag känner mig
lite extra nedstämd. Men det är ju en del av funktionen. . får hoppas det blir bättre snart.

Och nu måste jag verkligen tänka till.
Jag vill hjälpa och jag kan klara det, det vet jag.
Men om de allra närmsta sviker en .. Vad gör man då?!
Känner mig helt ensam om att känna och tycka som jag gör.
Varför gör man det?!
Jag vet att jag inte är ensam, men endå så känns det så.
Känns som kärleken har lagt sig på is på något konstigt vis.
Jag vill känna den där riktiga känslan igen..
känns som han är på väg ifrån mig.. känns som han drar sig allt längre ifrån mig..
.. och det sista jag behöver nu, är att förlora honom.






 Ett liv som var helt, varar inte i all evighet!