Att vakna varje morgon, med samma dumma frågor varje dag
Inte konstigt att man blir dum i huvudet.
Att bara gå hemma och fundera på sådant man inte skall behöva fundera på.
Man borde bara skita i allt och leva i nuet, ta ett steg i taget.
Gå på känsla, och bara göra det man vill.
Jag vill bli frisk , nu .. men kommer inte bli frisk förns jag får något att sysselsätta mig med.
Och tro på.
För tron om en framtid, den kan jag inte ens se .. Den befinner sig alldeles för långt borta..
eller snarare, den finns inte alls för mig just nu.
Men den kommer att dyka upp, bilder kommer att byggas upp, dag efter dag.
Allt eftersom jag börjar må bättre.

Mina tårar föll när du sa att du skulle fylla mig med energi, att jag skulle komma hem som en ny människa.
Dina ord når ända in i djupet av mitt hjärta, du fyller mig med färg.
Du får mig att orka, att vilja, att tro ..
Jag älskar dig brorsan! <3






[ Jag vill se en ändring innan det är försent ]

.. kan jag lova..
Vilken skyjävla yrsel ..
Ser dåligt som fan, allting som kommer i min väg är suddigt.
Ont i ryggen och det hugger i bröstet på mig.
En aning skitless på detta mående nu kan jag lova.
Ska försöka sluta med tabletterna också, hoppas det är dom som gör att jag mår såhär.
Jag ska klara det utan tabletterna, och det SKA gå .. Så är det bara.
Dom lugnande får hjälpa mig tills vidare.


Jag klarar inte av detta nå mer,
vill bara få ett slut på allt.




T.H - min kärlek till dig är obeskrivlig!! <3

Klockan ringde 04.45, trött som sjutton var jag.
Kärleken var minst lika trött som mig, så jag mös in mig i honoms famn.
Det var så otroligt varmt och mysigt, ingen av oss kände riktigt för att kliva upp.
Men vi visste att vi var tvungen.
Vi klev upp och klädde på oss, älsk for iväg och jag gjorde mig i ordning för att gå över till L.
Jag och L hämtade även upp J som också skulle jobba med oss.
Hade fått tvillingkalvar också, riktigt söta var dom.
Har haft en riktigt mysig morgon i lagårn, helt underbart.
Känner mig på hyffsat bra humör idag, det kanske är på väg att vända nu.
Har städat hela rummet, lagt i en tvätt maskin och tagit upp kläderna.
Det var verkligen på tiden måste jag säga, det såg ut som ett bombnedslag på rummet.
Nu blir Tobias glad när han får se att jag varit liiiite duktig idag iaf :)

Just nu sitter jag i telefon och pratar med Egget :P hon bara yrar en massa,
och jag skriver blogg.. Vilket rogivande samtal ;D haha ..
Men hon är söt ^^, *sakna*


Alldeles snart ska jag kila över till L och luncha med  henne. Sen KANSKE följa med tillbaka till kossorna.
Får se om T kommer ut eller om han kommer senare.
Blir nog bad ikväll igen , så underbart skönt.

Nej, nu ska jag göra någon nytta.



Take care !!

Hela min värld rasar
Hur länge ska man orka stå ut?!
Jag skulle bara vilja ge upp, men jag vet att jag måste fortsätta kämpa.
En kamp, en kamp mot bättre mående.
Men när fan ska det komma?!
Och inte lyssnar läkaren heller.. Fasen , inge kul att må såhär.
Vadå dubbla dosen?!
Kommer ju bli helknäpp innan detta är färdigt.

Snälla, Ge mig ett liv någon, jag står inte ut!!

Har en grymt olustig känsla ikroppen.
Det värker i min vänstra arm, och varje gång jag röker får jag ett grymt tryck över bröstet.
Nästan som en stor, tung sten ...
Dags att sluta röka, annars lär man väl inte vakna upp nå mer.
Det får bli snus nu.. för fasen .. såhär vill jag inte ha det.
Wish me luck!

Mitt humör är verkligen inte på topp.
Deprimerad och en aning ångestfylld.
Känner mig trött och seg i kroppen.
Träffat kuratorn idag, och det kändes helt okej.
Skönt att få prata av sig lite.
Känns som jag står mitt i något och inte vet vart jag skall gå.
Jag står och stampar på samma fläck och tycks inte röra mig en millimeter.
De nya tabletterna funkar helt okej, förmodar att de är dom som gör att jag känner mig
lite extra nedstämd. Men det är ju en del av funktionen. . får hoppas det blir bättre snart.

Och nu måste jag verkligen tänka till.
Jag vill hjälpa och jag kan klara det, det vet jag.
Men om de allra närmsta sviker en .. Vad gör man då?!
Känner mig helt ensam om att känna och tycka som jag gör.
Varför gör man det?!
Jag vet att jag inte är ensam, men endå så känns det så.
Känns som kärleken har lagt sig på is på något konstigt vis.
Jag vill känna den där riktiga känslan igen..
känns som han är på väg ifrån mig.. känns som han drar sig allt längre ifrån mig..
.. och det sista jag behöver nu, är att förlora honom.






 Ett liv som var helt, varar inte i all evighet!