Att något är fel, det vet jag .
Jag tänker på det hela tiden, dagarna i ända.
Allt som finns runt om mig påminner mig om att något är fel.
Jag känner att något inte är som det ska.
Aldrig någonsin har jag varit såhär rädd.
Jag är så jävla rädd så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vill bara att allt ska vara som vanligt.
Att jag fungerar som jag ska, att min kropp fungerar som den ska.
Inte denna ständiga värk, och denna ständiga oro.
Kroppen är alldeles energitom, men ändå smyger sig rädslan
och paniken på mig. Sakta, sakta.. och det blir allt starkare och starkare.

. . jag vill bara spola tillbaka tiden till många år tillbaka.
Då fanns inte alla dessa bekymmer, allt var hur underbart som hellst.
Jag kunde skratta och jag kunde le ett ärligt leende.
Men nu ?!
Det känns aldrig så äkta som det gjorde då.
Känner mig tvungen att gå med ett leende hela dagarna.
Och alla känslor bara bubblar inom mig..
Blir så arg på mig själv, att jag ens tillåter det.

Det här är inte jag..
.. jag känner mig så mörk, grå, trist, och kall. Levande död!

Tobias, Mamma, Evelina & Robin - jag klarar inte detta utan er .
Tack för att ni visar att ni verkligen bryr er.
Jag älskar er mer än ord kan förklara ! <3