Det är något som gnager mig i bröstet hela tiden.
Gamla sår som rivs upp och sätter sina djupa ärr inom mig.
Känns som alla de murar jag kämpat för att bygga upp rasar bit för bit,
 för varje dag som går.
Att jag går runt och kämpar för absolut ingenting.
Att jag aldrig ska få bygga upp mina murar ända till toppen.
Muren för att kunna må bra, att kunna skydda mig själv.
Inte bara ett steg framåt och två steg bakåt.
Det finns ingen mening med att kämpa om jag ändå faller.
Jag vill kunna ta det klivet att lämna det som finns runt i kring mig nu,
 att besöka en ny plats och starta ett nytt liv.
Men det finns så mycket jag inte bara kan lämna,
 det skulle kännas så fruktansvärt fel.
För egentligen... vad vore jag utan er ?!