Återigen besöker denna ångest min halvt livlösa kropp.
Febern och huvudvärken gör min kropp orkeslös nog.
Det dånar i hela huvudet, 
en stark känsla över att den alldeles snart bryter ut.
Det isar i hela kroppen, ett gnagande ljud tycks höras från mitt bröst.
Men antar att det bara är jag som hör det,
bara jag som märker denna isande känslan.
Hjärnspöken, det är vad det är.
Men när jag är medveten om det,
 varför slutar jag då aldrig tro på dom?!







~ Om du inte vore här, så vet jag vad det skulle innebära.
        Blod, skrik & tårar