Det är alldeles tyst..
Det enda som hörs är klockans sekundvisare som tickar...
Det är skrämmande tyst.
I fyra dagar har det hörts en röst, varje kväll när vi skulle sova..
Hennes talband gick för fulla muggar.
Underbart skönt att somna in till det.
Två av nätterna sov jag knappt någonting.
Jag försökte verkligen, vred & vände på mig, slumrade till lite då och då...
men vaknade PRECIS hela tiden. Jag tror min hjärna är överbelastad med allt som hänt.
"Han" ringde och var "arg".
"Han" frågade varför jag sa allt till "Hon" o.s.v.
Jag kunde inte vara tyst, så jag skrek tillbaka.
Var så nervös så jag skaka, stammade när jag försökte prata. Men efter en stund så lugnade allt ner sig.
Både "Han" och jag lugnade ner oss.
Samtalet slutade lugnt.
"Han" sa att jag inte skulle säga något till "Hon" denna gång.
Jag vill berätta men jag vågar inte..
Jag tror att "han" är kapabel till att göra vad fan som helst.
Han har hotat mig förut, så vad kan hända nästa gång ?
Jag vill bara bort härifrån. Komma bort från allt skit.
Känns som att jag har legat på djupaste botten, hur länge som helst..Och jag får aldrig chansen att hinna ta mig upp innan nästa hemskhet dyker upp..
Det kommer alltid något nytt. It Scares Me !
Hur länge ska man orka ?
Alla säger att jag ej skall ta åt mig, men jag gör det omedvetet.. >__<
"Hon" har sagt att jag får bo hos henne på veckorna tills allt har lugnat ner sig.
Det är hur underbart som helst.
Men ångesten över att åka hem är inte alls lika kul.

Hoppas jag kan somna, i mörkrets otroliga tystnad.
 
"Whispers In The Dark"                           
1/1-07