Bussresan hem blev lång.
Men endå inte lika lång som vanligt.
Jag tänkte på dig hela vägen hem.
Tankarna for runt i mitt huvud.
Om allt vi varit med om.
Och till slut hamnade jag på vad som skulle hända sen (?!)
Tanken slog mig:
  "Tänk om du aldrig hör av dig nå mer?!"
att jag aldrig mer skulle få veta hur du mådde, vad du gjorde och hur livet var för dig.

Det är det värsta som kan hända.
Att förlora sin bästa vän, som man vandrat med genom både mörker och ljus.

Tårarna rinner, för saknaden efter dig är alldeles för stor.
Du är ju min skyddsängel, men jag har dig här!
Varje natt ligger du tryggt i min hand, och jag kan nästan känna värmen.

Så nära, men endå så långt borta.
Jag älskar dig<3