Jag känner mig ensam, utanför och svag.
Men varför känner jag mig ensam?
Det borde jag inte göra, jag klarar ju det mesta på egen hand.
Jag är svag för att jag inte sköter skolan, och bara tänker på allt.

Musiken är min allra bästa vän.
Det är musiken som får mig att känna mig levande.

Jag önskar att jag skulle kunna slänga all min smärta som jag bär med mig på en soptipp, som med allt annat.
Försöka glömma det som har hänt. Det som händer.
Men det går inte. Jag är en för svag person.
Önskar att jag bara kunde glömma och sedan gå vidare.
Men det är helt omöjligt.
All denna smärta som jag bär på kommer följa mig livet ut.

Vad skönt det vore om man inte fanns...egentligen..
Inga problem, inga bekymmer, ingen smärta.
Bara sitta uppe i himlen och titta ner på mina älskade vänner & familj.
Skydda de mina, så att inget ont skulle kunna hända.
 
Och jag skulle nog skydda pappa endå, även om jag ville honom allt ont.
Det finns ingen annan människa som gjort mig så illa som han.
Att han kan? Mot sin egen dotter?
Han kanske aldrig ville ha en dotter.
Vad vet jag, det är en fråga som jag aldrig kommer få svar på.
Han sa en gång :
" Jag hatar dig över allt annat. Jag har aldrig velat haft en dotter och jag önskar att du inte fanns."
Det kanske är sant?

JAG ÖNSKAR ATT JAG INTE FANNS!

Du var en av världens snällaste människa. 
 Men du hade inte kontrollen på dina flaskor.
Du ringde mitt i nätterna för att tala om dina problem, de värsta var att vi redan visste om dom.
Många gånger satt jag bara där, grät inombords.
För att jag inte orkade höra mer av allt som du sagt, flera gånger om.
Alla hade hört samma... om och om igen.
 Att du var ensam, ingen som brydde sig om dig..
Det var bara tomma lögner..
 Du var en glädje spridare när du inte hade druckit..
att du inte fattade att vi älskade dig.
Inget blir någonsin som det har varit.
men jag vet att det här är det bästa..
Jag kan inte leva med någon som hatar mig.

Jag önskar att du var annorlunda..... Pappa!

Nu är det bara jag som får leva vidare med smärta, panik & ångest.