Kroppen kan botas men inte själen?
Det är det mest sanna ord jag känner till.

Idag är allting upp och ner. Allt yrar omkring i min lilla skalle.
Jag är så förvirrad så när jag ska prata så blir det bara fel, jag yrar som aldrig förr.
Det finns en gräns som man kommer till någon gång i livet, men när kommer den gränsen?
Just nu känns det som att jag har kommit till den gränsen, men endå inte.
Det är tungt... Jag känner en fruktansvärd press.
Jag vill hjälpa den stackars flickan, men kommer jag verkligen att orka?
Jag vill, men endå inte. Jag har själv problem, men om jag inte ställer upp nu, så kommer jag svika den lilla tjejen och hon behöver mig, ja jag vet ! För om jag inte gör detta så kommer jag ha nå så fruktansvärt dåligt samvete efteråt. Jag måste hjälpa henne. Jag kommer klara det, jag ska klara det.
Jag kommer bryta ihop efteråt men det är det värt. Nästan iaf.
Men det känns grymt knepigt, för först hjälper man , sen kommer dom flytta långt bort ! Så långt bort att vi inte kan träffas på vardagarna & knappt helgerna. Bara någon gång ibland, men det kommer inte bli ofta.
Det känns jobbigt, för hur illa jag en tkr om dig, så kommer det bli tomt.
En otrolig tomhet efter dig & barnen. Jag vet att du gjort mig illa, och gör det fortfarande.
Men jag tycker endå om dig, och barnen framförallt ! Den äldsta betyder mest, hon är den jag tog till mig från allra första början. Jag förstog att någonting var fel, men jag visste bara inte vad.
Man har grubblat och grubblat, och nu har det äntligen hänt. Den där slusk gubben sitter i häktet och jag hoppas det blir livstids fängelse, inte för att det är så länge men sen efter det så hoppas jag att han får ett rent jävla helvete när han kommer ut. Plågas ihjäl den jäveln. >_<



Tack Karin, för ditt stöd idag. Det betyder otroligt mycket för mig. <3

Jessica
Du hjälper mig jämt och ständigt med allt.
Vad fan gjorde jag om jag inte hade dig vid min sida?
Otroligt att du orkar. Du betyder väldigt mkt för mig, Jag behöver dig verkligen.
Jag älskar dig <3