Hyperventilation..
När jag är i vaket tillstånd, så yr tankarna så mycket att hela jorden gungar.
Den gungar i takt med mina tankar och funderingar, den gungar så enormt att jag blir illamående.
Ibland så nära att jag är redo för att kräkas.
Men när dessa tankar förföljer mig i min sömn, då har det gått långt.
Jag vaknade runt 01.00 av hyperventilation och tårar.
Jag var alldeles hysterisk, jag var arg och frustrerad.
I min hand ligger telefonen, jag tittar på den och allt jag drömt var skrivet i ett sms.
Tankarna snurrade på , igen.. som en karusell - virvelvinden.
Det tog timmar innan jag somnade om.
Jag somnar och börjar återigen drömma om samma sak, fast en fortsättning på det.
I drömmen grät jag och kl 07.00 vaknar jag återigen helt panikslagen, men tårar som strömma.
Hur länge ska detta hålla på?
Vad ska jag göra för att få ett sluta på detta och kunna gå vidare?
Jag visste att det skulle göra ont, men inte så ont att det smärtar 24/7.
Maj maj månad
Det är alltså Torsdag idag och vad händer ?!
Inte alls mycket, Tobias ska på kurs, jag & bror ska umgås med Tindra och sen då?!
Det lär visa sig vart denna dag tar oss ;)
Var in på GG o kika, var fundersam när kontraktet skulle upphöra.
Trodde det var t.o.m sista JULI meeeen det var sista JUNI , gissa om jag är lycklig ?! =D
Woop woop, sen så slipper man skiten, ett mindre bekymmer. Ganska stort mindre bekymmer.
Så Great..
JAG AVSKYR DIG!!!
SPY
Ditt sketna namn dyker upp i mitt huvud VARENDA JÄVLA DAG.
Och jag blir så förbannat äcklad och arg.
Orden ekar i mitt huvud.
Och jag vill bara spotta på dig och dunka ner dig i skorna.
Man beter sig inte som du gör.
VÄX UPP FÖR HELVETE , förbannade jävla russinfittsäckelPMSKÄRRING!
Long long time ago, but I still remember..
Och varje gång "den" dyker upp så funderar jag; Varför? Vad orsakar det?
Jag vet det ännu inte. Finner aldrig någon logisk förklaring.
Efter att jag haft en depression så kommer skiten, och det var någon vecka sedan då jag var väldigt nedstämd och kände inte för att göra nånting. Och nu började det äntligen vända och DÅ slår den jäveln till.
Jag AVSKYR panikattacker mer än något annat -.- vad som hellst men inte det.
Denna hemska känsla, denna ständiga oro.
Jag vill bara att den skall försvinna och aldrig mer komma tillbaka.
Men ändå.. jag är stolt, stolt att jag klarar detta utan medicin.
Och jag ska klara det, och en dag ska jag bli fri från den.
Den ska dö, och aldrig mer besöka min kropp igen!!!
Tobias & bebis - vad vore jag utan er ?
All kärlek till er, ni betyder allt !! <3
